Äntligen!
Äntligen har jag hamnat där igen. Där där jag känner suget och längtan efter att träna. Viljan att vilja träna varje dag. Och även om det inte är genomförbart att lägga varje vardagskväll på gymmet, då finns ändå viljan och saknaden efter det. Åh, vad jag har längtat efter det, i flera år!
Innan Milton föddes så tränade jag massor. Alltså oftast minst ett pass på gymmet varje dag, ibland två. Det går såklart inte att uppbringa nu. Och morgnarna är inte att tänka på (denna vecka har jag jobbat 06,30-16 varje dag, då har jag dessutom en halvtimmes resa till jobbet utöver det). Men kvällarna på gymmet, aaaahh... Älskar det!
Nu måste jag bara hamna i schemat igen. Två muskelgrupper per träningspass. Strukturen saknas idag och jag tränar det jag har lust med. Men nu ska den tillbaka, strukturen.
Och gymmet i byn? Awesome! Alltså det är så himla bra!! Stort, fräscht och massor av olika alternativ. Jag kör mest lösa vikter av olika slag och sådana övningar där jag använder kroppen, sällan maskinerna. Men de finns ju där för andra, som hellre kör på med det.
Japp, nog om det. Men den känslan, att hitta tillbaka, om än inte helt ut, så iallafall till viss del, att känna igen känslan. Där vill jag ju egentligen vara alltid, där i den känslan.
Godnatt
Kommentarer
Trackback
