3 år sedan!
Igår var det 3 år sedan denna galenpanna flyttade in i våra liv, med besked!
Vi valde just henne (eller jag, om vi ska vara korrekta. Marcus var mer sugen på en annan. Såhär i efterhand valde vi (jag) rätt eftersom den andra tiken inte är fullt lika härlig, vet vi) för hennes positiva personlighet och vackra färg. En liten kavat loppa, som samtidigt visade ett stort intresse för rådjurshuvudet som Marcus morfar hade släpat med, hahaha. En glad skit, som verkade vara bra både gentemot människor och hundar, redan som valp. Vi fick med andra ord helt rätt bild av vår valp, från start.
Första halvåret drabbades hon av 3 urinvägsinfektioner och det tog därför lång tid innan hon blev rumsren, stackaren.
Men första halvåret gick också åt till att städa upp allt hon förstörde där hemma; leksaker, golvlister, skor, post, julklappar och ännu mer leksaker. Allt hon kom åt förstörde hon. Och jag hatade henne lite för det.
Ja nej, det ger väl inte mig någon rätt att hata henne. Men jag gjorde det. Och älskade henne. På samma gång liksom.
Nu 3 år sedan älskar jag henne så otroligt mycket. Hon är inte Yda. Men hon är Alba.
Hunden som kan vara den snällaste hund jag någonsin träffat. Hon är vild och galen, men har hjärtat på precis rätt ställe.
Hon älskar barnen och det gör mig så otroligt stolt, glad och lättad. Aldrig är jag orolig när Milton ska titta på hennes tänder, eller när Dante kommer vinglande med mat till hennes matskål och hon väntar snällt.
Aldrig är jag orolig när hon ligger mitt på golvet och vilar tungt, medan barnen härjar runt henne, hoppar över henne, eller råkar tappa något på henne (var inte oroliga, i korgen får hon alltid vara ifred, men väljer hon att självmant ligga mitt på golvet, får hon tåla lite (eller mycket, haha..) barnlek).
Det är få hundar som alltid är så glada som hon. Det vilar liksom inga ledamheter i henne.
I vintras var jag dock så orolig över henne, när hon hade varit i närkontakt med det där vildsvinet. Men hon läkte ihop fint och idag syns bara två små kala ärr, tack och lov. Eller den gången året innan, när hon var så låg och ledsen i ett par dagar och bara gick undan. Vår alltid så glada hund var helt personlighetsförrändrad. Något stämde inte. Vi for till veterinären, hon och jag. Mycket riktigt, en fästingsjukdom (precis som jag misstänkte, dock inte Borelia). Penicillin på det och sedan var hon på banan igen.
Men förutom dessa två tillfällena - alltid en tokglad hund utan ledsamheter. Älskar henne för det.
Vi kunde nog inte få en bättre familjehund/jakthund kombinerat, än vår Alba. Jag medger det, även om det sitter hårt inne vissa dagar, hahaha.. Hon är ljuvlig och jobbig liksom. Men mest ljuvlig och snäll och så otroligt lätt att älska.
Det enda jag hatar, är pälsen. Jag kommer aldrig någonsin vänja mig vid att ha ett hem som är så hårigt, som det blivit efter att Alba flyttade in. Det är galet med hår, alltid känns det som. Vi rekommenderar folk att åka hem till oss barfota och i ljusa kläder. Eller varför inte nakna?! På huden fastnar absolut minst hår, haha!
Fina Alba, vad vi tycker om dig. ♥ ♥ ♥
Kommentarer
Trackback
