Valp och valp. Hon är ju trots allt tre (!) år nu, våran Alba. För tre år sedan så var det en viss hatkärlek jag kände till henne. Vissa perioder så pass att jag nästan kände att jag knappt skulle sakna henne om hon försvann. Hemskt!

Den där känslan finns inte alls längre. Alba är en fantastisk hund. Energisk och full av liv. Blir totalt galen av glädje när det kommer folk - hon är otroligt social.
Samtidigt är hon stencool. Ligger slängd på golvet där barnen leker eller mitt på garagegolvet under kalas och är helt obrydd av omvärlden (efter att hon har hunnit hälsa på alla såklart). Den tryggheten bor inte alls i Yda.

Jag är heller aldrig orolig över att Alba ska få för sig något. Hundar har vid ett par tillfällen gett sig på henne och hon har hittills aldrig sagt ifrån tillbaka. Jag har väldigt svårt att se att hon någon gång skulle säga ifrån faktiskt.
Dessutom är hon underbar bland folk i alla åldrar. Hon älskar alla. Som när hon hade närkamp vet vildsvinet i vintras och veterinären sedan behövde röntga och känna på henne. Hon skrek till vid något tillfälle, men sedan fann hon sig i det och fick otroligt mycket beröm.

Hon är en självständig hund som tar sig en hel del friheter dock, haha..
Här är ett exempel. Hon får inte vara på ovanvåningen, så nu har hon kommit på att tredje trappsteget är toppen att sova på. Hon kommer då närmare ovanvåningen plus att hon ser ut genom fönstret.

Dessutom är hon otroligt vacker när hon ligger där. Fina Alba!