Att inte vara så stolt över sig själv...

...och när det går lite över styr.
 
I lördags var jag själv med barnen, Marcus var i Stockholm på jobb.
Och på kvällen, när han kom hem, skulle vi på kräftskiva. Jag skulle tina lite kräftor och hade glömt ta upp dem i tid från frysen. Dessa skulle således tina.
Sagt och gjort. Jag satte kräftorna i badkaret/duschen, drog igång vattnet och gick ut. Och glömde bort att jag hade vattnet igång. En timme senare kom jag in i badrummet (eller okej, jag sprnag hysteriskt från soffan till badrummet, eftersom jag kom på vad jag en timme tidigare sysslade med) och upptäckte till min fasa jordens översvämning.
Känner ni igen känslan av att upprivet titta på vad som hänt och inte veta vad ni ska göra eller var ni ska börja, samtidigt som ni vet att ni måste agera NU? Inte? Då jag kan besvkriva den med ett ord: Vidrig.
 
Över hela badrummet stod nästan en halv decimeter vatten, över hela golvet. Milton fick agera assistent och stod och skopade vatten från duschkabinen och ner i toastolen. Medan jag började på golvet, för att se till att allt inte rann ut i hallen.
Milton uttryckte sig såhär: "Mamma, dethär är det jobbigaste jobb jag någonsin har gjort". Jag var villig att nästan hålla med honom. Han var i vilket fall otroligt duktig och fixade en lång stund, tack!
Dante var mest bekymrad och stod på avstånd, lite rädd över att behöva bada eller så, hahaha..
 
 
Badrummet har nog i alla fall inte varit såhär rent, sedan vi flyttade in. När vattnet ändå var borta, men allt fortfarande var blött, så passade jag på att skura kanter och hörn och torka rör och så vidare. Och rensade avloppet från en massa hår (så äckligt..). Det var lika bra liksom.
Japp, det är okej att skratta åt mig. Typ som när jag fyra dagar tidigare, råkade torrkoka potatis.
Eller som när jag glömde vattenslangen igång en hel dag ute i hästhagen, när jag fyllde på vatten, för ett par år sedan. Tack och lov, för en klåfingrig ponny, som hade råkat stänga av slangen på handtaget, phuu..
Alltså ärligt talat. Det är dags att hädanefter dra igång en äggklocka eller ett larm på telefonen, så fort jag inser att jag tänker lämna det jag nu gör, för att göra något annat.
 
Jaja, en får bjuda på det.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0