Den att aldrig riktigt lära mig
Idag lovade jag mig själv att gå och lägga mig i tid. Mhmm. Det gick, sådär?
Men det går ju inte, framför allt inte såhär års. Det är ljust länge. Det luktar himmelskt utomhus. Och själen mår så bra. Ända till imorgon bitti, när kroppen vägrar vakna...
För jodå, det blev trädgårdsjobb ikväll igen. Och åh vad jag älskar det!
Ikväll flyttade jag min kompost och rafsade runt i den. Sedan drog jag väck en slagg som legat bak häcken och retat mig länge. Men nu är den väck! Och så fortsatte jag att kantskära lite, det gör sådan skillnad!
Där ute blir jag en helt annan. Stressen rinner av. Ingen telefon som stör eller andra människor. Bara jag och två hundar. En katt som smyger förbi ibland. Och så hästarna. Och fåglar med fågelsång. Och min fina trädgård, som jag tycker så otroligt mycket om. Den blir bara finare och finare! Snart har vi insynsskydd på alla sidor utom en. Häckar mot väg och mot fårhagen, täta som väggar. Avenbokshäcken är den finaste jag vet.
Och där ute trivs jag. Jag älskar att ha trädgård. Ett intresse i rakt nedstigande led från mormor och mamma. Det är fint, ett arv jag gärna bevarar och hoppas kunna föra vidare.
Men det där att inte riktigt lära sig, det kunde ju varit värre, visst? Och imorgonkväll står jag väl där igen. Men sedan är det helg och då känns det ju mer okej att vara uppe (ute!) länge!
Kommentarer
Anonym
Det ser så fint ut när man går/cyklar förbi ert på väg "hem", och så mysigt med djuren:)
/SM
Svar:
Fanny Lindborg
Anonym
Har alltid tagit Telefonvägen på vägen från byn! Mycket trevligare än cykelbanan (även om det är svårare nu än förr när vägen var öppen hela vägen mot Vanneberga) :)
Trackback
