Lille Sparven
Idag drabbades jag av ångest. Samma ångest som när Milton var i samma ålder som Dante. Det närmar sig dagisstart. Hur gick det till?! Och den stora frågan; hur ska Dante klara sig utan föräldrarna i den stora världen (nåja..)?!
Alltså jag förstår ju själv hur dumt det låter. Av flera anledningar:
Han som fortfarande bara sitter nöjd och tyst. Som gärna vill framåt, men som inte riktigt lyckats. Han den där närhetsknarkaren, som ska dela uppmärksamheten och famnen och tryggheten från pedagogerna med många andra barn.
Alltså jag förstår ju själv hur dumt det låter. Av flera anledningar:
1. Milton har gått på samma förskola i flera år och ä.l.s.k.a.r det.
2. Jag har jobbat där tidigare och älskade det lika mycket som Milton gör.
3. Jag har fullt förtroende för pedagogerna och de där två som Dante ska ha, är fantastiska. Alltså verkligen fantastiska.
4. Milton överlevde ju sin inskolning och lider inte av att vara ifrån mamma och pappa. Tvärtom snarare. Den som lider mest, är jag.
5. Milton gick inte heller, när han började på förskolan. Han kröp omkring där ett par månader och tyckte nog att det var helt okej.
Ångesten kommer ju lägga sig, så fort han skolas in, det vet jag. Men fram till dess - ångest. Lille Sparven. Vår lille lillebror. Godaste bebisen någonsin tror jag. Snart en förskoleunge.
Kommentarer
Trackback
