Lilla barn...
Detta lilla barn, ständigt med ett klistermärke på pannan nu förtiden. Barnet som gör mig helt vimmelkantig av kärlek. Men också helt tokig ibland.
Barnet som alltid nu för tiden vill vara hemma. Eller iväg med sina föräldrar närvarande. Aldrig utan oss. Det är jobbigt, mest för honom såklart. Men så fruktansvärt tärande på mig. Usch och fy. Älskade Milton, du vet ju att vi kommer igen. Efter mellanmålet på dagis hämtar jag ju dig. Varje dag, utan undantag. Men separationsångesten är total just nu. Hoppas vi snart kommer ur denna karusell.
Du är det finaste jag vet!
Bara enochenhalvtimme tills Snöret ska hem. Jag längtar. Jag tror att han gör detsamma.
Han är inte så stor egentligen, man glömmer det. Vad är fyra år egentligen? En härlig start i livet, men också bara en start. Han har rätt att få vara liten precis så länge han vill. Och så har han ju rätt till sina känslor, vad de än må vara. Just nu mycket tårar vid de flesta separationer från föräldrarna och så ska det väl få vara. Även om jag ofta önskar annat, tyst i hemlighet.
Eftermiddagen ska bli bra och fin och bara sådär lagom som vi kan ha det, utomhus eller inomhus eller både ock. Jag längtar till klockan 15!
Kram
Kommentarer
Trackback
