Tack, tack, tack!

Vilken respons på mitt förra inlägg, ni är ju för härliga...!
Jag känner mig helt överväldigad. Någonstans känner jag mig väldigt speciell och nästan lite viktig. Men hur löjligt är inte det? Alla mammor har ju någon gång gått igenom exakt samma sak. Med det inte sagt att vi inte är viktiga eller speciella, men mest vill jag vara viktig för mina (hur konstigt känns inte det att skriva då?!) barn. Det måste vara det enda som betyder något.
Men oj så tacksam och lycklig jag blev av all respons igår, det kändes verkligen hur fint som helst. Och i morse satt jag med mitt lilla barn, som snart kommer kännas så stor, i knät och njöt av att han är just han. Tänk att jag snart kommer känna samma sak, fast kanske ändå olika, för ytterligare ett barn?
 
Många frågar hur jag mår och jag ska absolut inte klaga. Med Milton mådde jag så jäkla bra, tror aldrig att jag har mått så bra i hela mitt liv. Jag med min dåliga nacke har ju ständigt ont, men under nio månader kände jag ingenting. Konstigt va? Lite ischias-ont hade jag, men det var verkligen inget att gnälla över.
Under denna graviditet har jag mått sådär faktiskt; lite illamående, lite foglossning, lite ischias-ont, jävulska humörsvängningar och nästan känt mig lite deprimerad stundtals och jag kan inte sätta fingret på vad som gjort att jag mått sådär halvdant. Nu börjar det dock vända och mest ont har jag av foglossning, även om det helt klart är hanterbart så länge jag tänker på det (vilket är svårt, när man är som jag och gillar att "ta i" och tvättade bilarna i söndags och måndags, mockar, flyttar spånbalar, planterar, gräver och grejar..).
Och så är jag väl lite orolig. Nu vet man ju lite vad man kan "gå miste om" ifall något händer. Och inte bara det, jag kommer aldrig gå igenom en vanlig förlossning igen och är fortfarande lite orolig över att jag inte ska få ett snitt beviljat. Mer om allt det en annan gång. Jag har aldrig skrivit om Miltons förlossning här inne och kommer nog inte göra det heller, men jag vill helt enkelt inte gå igenom en vanlig förlossning en gång till, varken för min skull eller för barnet.
 
 
Nu måste jag återgå till jobb, vi hörs senare. TACK än en gång!! Kramar


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0