Ibland slår föräldralyckan på lite extra
Alltså denna fantastiska fyraåring. Trotsig. Tuff. Stöddig. Rapp i munnen. Men ack så älskad. Han är helt fantastisk, min Milton. Den där rappa munnen, den älskar jag. Ett barn som kan tala för sig, som står upp för sig själv, har åsikter om både det ena och det andra. Jag hoppas han för alltid fortsätter så. Vi är såklart inte alltid överens om vad som får sägas eller det han säger. Men i det långa loppet är jag glad över det. Bara han aldrig slutar.
Och de där lockarna. Och de där vackra bruna ögonen. Det där leendet. Han är underbar, min Milton. Och när folk säger att han är så lik mig, då värmer det till lite extra i min kropp, det är så fint.
Ikväll när vi kom hem var här så varmt. Det slutade med att pojkarna somnade hos mig på soffan, medan jag (som aldrig sover) tittade på en film. Det där semestermyset. Spela roll när eller var vi somnar, bara vi gör det på vårt vis.
Ni kan ju tänka er hur jag njöt, av att ha bebismagen där och sedan Milton tätt intill och så Marcus någon meter bort. En hund på soffan och en hund nedanför. Japp, det är något jag kan vänja mig vid.
Nu ska även jag försöka sova.
Godnatt!
Kommentarer
Trackback
