Stolthet, Kärlek och Fanny

Hahaha, vilken rubrik!
Jag har precis kommit in från stallet, där jag har befunnit mig sedan Milton somnade.
 Armani fick motion tidigare, av medryttaren (äntligen äntligen äntligen medryttare igen!!) och det känns så skönt! Jag ska själv försöka rida lite i veckan, men just nu idag blev det fokus på lilla Malva.
I alla fall. Malva är inte tömkörd sedan i höstas (för de som inte vet, tömkörning = när jag kör hästen, fast utan vagn, alltså jag går bakom hästen), så det har alltså gått bra lång tid sedan sist och nu var det verkligen hög tid. Selen var för liten, så det var bara att svira om till Morfars och hans Luddes gamla sele, som i nuläget är på tok för stor, men oj vad mycket kärlek det finns i den selen, jag var rörd till tårar (ja det är faktiskt helt sant) när jag såg min Malva i den selen, det är stort och viktigt för mig. Den selen kommer jag behålla i hela Malvas liv.
 
Väl efter ett halvt sekel (enligt Malva) i stallet, så var vi ute. Dessutom bäckmörkt vid det här laget. Jag kände väl ungefär att det fick bära eller brista. Det bar. Malva bar selen som om hon aldrig gjort annat och, trots mina dåliga försök till att hålla tömmarna rätt och gå ordentligt bakom, så spatserade damen runt där jag bad henne. Först i tryggheten på vår gräsmatta där vi cirkulerade runt leksaker, tvättställningen, flaggstången och ved. Sedan gick vi ut på vägen, gick en liten bit bort och vände sedan hemåt (till Malvas stora sorg, hahaha..). Nu var jag istället stolt till tårar, fina lilla häst, vad du är duktig!
 
Ett gammalt foto, men äsch. Hon är ju så fin min lilla Malva.
 
 
 
Jag kan bli riktigt arg på mig själv ibland. Jag vet att jag en gång sa till min mamma, när jag var gravid att jag skulle minsann hitta tid för mina hästar och det skulle jag absolut inte lägga ner. Mmmhmmmmm. Vad fan?!?!?! Två av de finaste individerna går ute i hagen och väntar varje dag, men jag prioriterar all tid med Milton. Och det är väl inget fel med det så, men vad hände med Fanny? Nu har ju Marcus bytt jobb och kommer hem tidigare, så jag hoppas att det blir skillnad nu, att jag tar mig tid att gå ut. Än så länge går det ju bra och jag känner just nu hur mycket jag älskar att spendera tid i stallet, med hästarna.
Det är ju så det ska vara, det är ju såhär jag vill ha det. Jag älskar mina hästar så mycket. De ger mig så mycket tillbaks och jag får känna mig som jag gjorde, innan jag fick Milton. Där är jag ju jag, jag är ju en riktig hästtjej. Det är ju det jag vill vara - en riktig hästtjej. Det är Fanny.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0