1 månad
Idag är det en månad sedan min Vilse försvann. Jag saknar honom så galet mycket och det gör så ont i kroppen att inte veta vad som hänt honom, om det har hänt honom något och att inte veta om han hade ont.
Jag hör honom ibland i syne, känner att hjärtat dunkar fortare, går bort till ytterdörren i hopp om att han är där. Men det är han inte. Jag tittar ut genom altandörren i hopp om att han ska komma över gräsmattan från hästhagen eller redan sitta utanför altandörren och titta in genom glasrutan, vänta på att vi ska se honom och öppna för honom. Dät är han inte.
Det är kallt ute och jag vill inte att han fryser. Jag vill inte att han är ensam. Jag vill inte att han är skadad och har ont. Jag vill inte att han har flyttat in hos någon annan (<---- vilket jag egentligen inte tror, om inte någon har tagit honom och gjort honom till innekatt).
Jag vill att han lever. Jag vill att han kommer hem. Jag vill att han mår bra. Jag vill hitta honom, oavsett om han lever eller inte. Jag vill veta vad som hänt och att han mår bra.
Folk tycker väl att detta bara är en katt. Det är det inte, absolut inte. Vilse är världens bästa vän och han bara måste komma hem, han är så otroligt saknad...
Kommentarer
Anonym
Klart att det inte "bara är en katt". Alla vi som har/har haft djur vet hur älskade de är. De blir familjemedlemmar man känner lika mycket för som för de tvåbenta. Och jobbigt just att inte veta... Hoppas han kommer hem igen!
Trackback
