Så lika och ändå så olika
Min syster och jag, står varandra himla nära, vi värderas saker på samma vis, tänker likadant i många olika frågor, känner lika och skulle med all säkerhet rösta likadant i politiska frågor, till exempel ;) Vi har även likadana tatueringar, ja inte av en slump precis, utan som bestämdes tillsammans, som är tillägnade Mamma och Pappa.
Trots många likheter, så är vi ändå så fruktansvärt olika, både vad gäller intresse, utseende, men framför allt hur vi vill leva våra liv. Alltså inte det vi vill uppnå, utan vad vi vill göra, vart vi vill bo erc.
Såhär skrev min syster i sin blogg (som ni kan läsa HÄR) häromdagen och detta har jag gått och tänkt på:
Känns skönt att man är en liten typisk ensamvarg så jag inte är beroende av andra hela tiden. Kan klara mig själv för det mesta och kan samtidigt vara riktigt socialt utåtriktad - på så vis känner jag mig inte fast där jag bor just nu. Har bott här i hela mitt liv, i detta hus ända sen jag var 1 år men har aldrig velat va kvar här. För många andra småortsbor så är detta framtiden eller rättare sagt tryggheten att bosätta sig antingen i samma ort som innan eller i närheten. Jag är verkligen inte sån, jag vill se mig om vad som finns att erbjuda, att göra nåt speciellt med mitt liv och att aldrig behöva blicka bakåt, bara framåt...
Och det är verkligen SÅ mycket Mimi och SÅ lite Fanny! Jag är ingen ensamvarg, även om Mimi och jag har kommit betydligt närmare varandra de senaste åren i den frågan då hon har blivit mycket mer social och jag har konstigt nog blivit mindre social och uppskattar ensamheten på ett annat vis.
Mimi är väldigt självständig och klarar sig själv i alla lägen, no matter what. Jag är tvärtom (såklart ;) ). Jag är däremot helt överrens i den frågan på ett sätt, då det värsta jag vet är att vara beroende av andra, vilket jag vägrar vara. Men samtidigt är jag beroende av familj nära och den typen av trygghet.
Mimi och jag är uppväxta i vårt älskade familjehem i vår lilla by, som vi båda älskar. Skillnaden är att jag känner en enorm trygghet i att bo kvar och kände mig aldrig riktigt hemma när Marcus och jag bodde i stan (Mimi hade inte ens räknat Hässleholm som stan, hahaha!) och det känns underbart att vi flyttat tillbaks och att låta Milton bo och växa upp här. Mimi i sin tur vill bo i en storstad och har inga problem med att ha hundratals mil och/eller ett stort hav hem, hon reder sig ändå och käner sig tryg med det.
Jag är en tänkare och tänker ofta "tänk om" eller tänker på saker som har varit eller saker som kanske ska ske. Jag vill alltid vara till lags, vilket egentligen är lite löjligt på ett sätt.
Mimi i sin tur vi aldrig tänka tillbaks, jo på minnen eller så men inte på saker som hon hade kunnat göra på något annat vis, att aldrig ångra sig, utan tänka framåt och på det som komma skall, vilket måste vara helt underbart! Dessutom skiter hon lite i vad folk tycker om henne. Inte sådär att hon inte gillar att bli bekräftad eller sedd, utan mer att hon faktiskt skiter fullständigt i om folk inte gillar henne, hon är brutalt ärlig - och jag ser det absolut som en styrka i henne!
Sådär ja, en analys av två syskon emellan. Samma fostran, samma föräldrar, samma värderingar. Men ändå så fantastiskt olika, men som ändå har så jäkla roligt tillsammans!! Jag är väl också den som absolut längst har varit emot att hon möjligen skulle flytta långt iväg, men har insett att det kvittar - vi har ju kontakt ändå såklart och kanske får jag möjlighet att resa och hälsa på ;)
Mimi - jag älskar dig!
Känns skönt att man är en liten typisk ensamvarg så jag inte är beroende av andra hela tiden. Kan klara mig själv för det mesta och kan samtidigt vara riktigt socialt utåtriktad - på så vis känner jag mig inte fast där jag bor just nu. Har bott här i hela mitt liv, i detta hus ända sen jag var 1 år men har aldrig velat va kvar här. För många andra småortsbor så är detta framtiden eller rättare sagt tryggheten att bosätta sig antingen i samma ort som innan eller i närheten. Jag är verkligen inte sån, jag vill se mig om vad som finns att erbjuda, att göra nåt speciellt med mitt liv och att aldrig behöva blicka bakåt, bara framåt...
Och det är verkligen SÅ mycket Mimi och SÅ lite Fanny! Jag är ingen ensamvarg, även om Mimi och jag har kommit betydligt närmare varandra de senaste åren i den frågan då hon har blivit mycket mer social och jag har konstigt nog blivit mindre social och uppskattar ensamheten på ett annat vis.
Mimi är väldigt självständig och klarar sig själv i alla lägen, no matter what. Jag är tvärtom (såklart ;) ). Jag är däremot helt överrens i den frågan på ett sätt, då det värsta jag vet är att vara beroende av andra, vilket jag vägrar vara. Men samtidigt är jag beroende av familj nära och den typen av trygghet.
Mimi och jag är uppväxta i vårt älskade familjehem i vår lilla by, som vi båda älskar. Skillnaden är att jag känner en enorm trygghet i att bo kvar och kände mig aldrig riktigt hemma när Marcus och jag bodde i stan (Mimi hade inte ens räknat Hässleholm som stan, hahaha!) och det känns underbart att vi flyttat tillbaks och att låta Milton bo och växa upp här. Mimi i sin tur vill bo i en storstad och har inga problem med att ha hundratals mil och/eller ett stort hav hem, hon reder sig ändå och käner sig tryg med det.
Jag är en tänkare och tänker ofta "tänk om" eller tänker på saker som har varit eller saker som kanske ska ske. Jag vill alltid vara till lags, vilket egentligen är lite löjligt på ett sätt.
Mimi i sin tur vi aldrig tänka tillbaks, jo på minnen eller så men inte på saker som hon hade kunnat göra på något annat vis, att aldrig ångra sig, utan tänka framåt och på det som komma skall, vilket måste vara helt underbart! Dessutom skiter hon lite i vad folk tycker om henne. Inte sådär att hon inte gillar att bli bekräftad eller sedd, utan mer att hon faktiskt skiter fullständigt i om folk inte gillar henne, hon är brutalt ärlig - och jag ser det absolut som en styrka i henne!
Sådär ja, en analys av två syskon emellan. Samma fostran, samma föräldrar, samma värderingar. Men ändå så fantastiskt olika, men som ändå har så jäkla roligt tillsammans!! Jag är väl också den som absolut längst har varit emot att hon möjligen skulle flytta långt iväg, men har insett att det kvittar - vi har ju kontakt ändå såklart och kanske får jag möjlighet att resa och hälsa på ;)
Mimi - jag älskar dig!
Kommentarer
Mimi
ja men hej Mimi, da biiitch ! haha skämt osido !
Har magkramper efter jag läste igenom texten, samtidigt rörd, du är bäst syster <3
Sandra
Ja hur kan bli sådär olika egentligen?
Är samma med mig och min kära bror. Samma uppväxt, samma svårigheter, samma underbara stunder. Och ändå är vi så olika (men samtidigt så lika).
Trackback
