Jag vill verkligen inte...

...jag förstår inte att jag inte ska vara hemma längre snart. På måndag börjar mitt sommarschema. Visst har jag hela tiden vetat att det skulle bli tufft att inte få vara hemma hela dagarna längre med Milton, men att det skulle bli SÅHÄR tufft, det hade jag ingen aning om. Jag skulle kunna ge nästan vad som helst för att få vara hemma länge, länge till med min fina pojke, men snart är det över och det gör mig riktigt ont.
Den som säger att pengar inte gör en lycklig vet inte vad den talar om, för just nu hade det varit den bästa lösningen, mer pengar så att jag hade kunnat vara hemma länge till.
Tänk att tiden som mammaledig (ja alltså man vet aldrig om det blir syskon, och så blir det korta föräldraledighets-omgångar med Milton, vid inskolning etc.) väldigt snart är över.
Jag räknar ner nu, tidigare räknade jag ner dagar, nu räknar jag nästan ner timmar. Ja jag vet att jag har ett kanon-jobb i sommar och inte jobbar mycket, det är härligt för vi får mycket tid ledigt tillsammans, hela familjen, vilket verkligen känns underbart.
Men ja, jag är bitter och tycker att livet är våldsamt orättvist just nu. Många tycker väl att det är helt utan anledning, för tänk att jag ändå har fått chansen att vara hemma över ett år med min skatt och att Milton ska vara hemma hela sommaren också innan det är dags för dagis.

Tänk att denna bus-kille har blivit så stor. Vad jag önskar att jag kunde spola tillbaks tiden ett år, eller i alla fall tills kolik-tiden var över där vid 4 månaders ålder. Samtidigt är det ju roligare ju större de blir, titta bara på bilderna här under, busunge ;) Tänk att just jag får vara din mamma!










Jag har alltid sett mig själv som en mamma till flickor, att jag endast skulle få döttrar. Det kändes lite konstigt där på förlossningen när de sa att jag fått en pojke, men ändå så självklart. Jag kan idag inte tänka mig ett finare barn en vår Milton, klart att jag är en pojk-mamma ;) Jag kan inte ens tänka mig att jag skulle få/i framtiden kommer att få en tös, herregud det är väl klart att jag skulle få en fin pojke.

Jag är verkligen priviligerad, men just nu kryper ångesten i hela mig. Låt mig vinna på lotto....!


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0