Yda!

Hej på er! Kände att det var dags för ett Yda-inlägg. Det är lätt att glömma bort henne, nu med "Milton-ruset" som infinner sig hela tiden. Inte så konstigt kanske, för givetvis kommer Milton först, men Yda är min bästa vän och, ja hon är bara bäst helt enkelt.

Hon är verkligen någon jag är riktigt stolt över och kan skryta över en halv evighet. Är samtidigt så stolt över mig och Marcus som har lyckats så väl med fostran. Samtidigt vill jag inte skryta med det, för Yda är världens lättaste hund och fantastiskt klok och lojal mot oss, vilket underlättar uppfostran enormt, därför väljer jag att skryta över Yda istället för vår fostran. För det är inte säkert att vi hade lyckats lika bra med en annan hund. Hon är ju ändå vår första egna hund. visst vi är båda uppväxta med hund, men där har vi inte varit så stor del av hunduppfostran direkt.

Trots sin storlek så hänger hon med på allt. Hon är en kanon-hund i lägenhet, skäller aldrig, trevlig mot folk i trapphuset, springer aldrig utanför dörren eller ner för någon av trapporna/trappavsatserna om inte vi säger "varsågod". Lite frustrerande, hahaha.. för varje gång vi går ner så får vi säga varsågod 6 gånger ;)

Hon går dessutom lika bra att ha med sig på landet och bland hästarna. Hänger med när jag rider och är lika duktig där, springer inte förbi hästen om jag inte säger varsågod, aktar sig på kommando, sätter sig vid kanten på kommando etc. Hon är alltid lös, vilket underlättar massor vid all hantering. Ofta går jag med häst, barnvagn eller så rider jag och det hade inte fungerat att ha en hund i koppel.

Om jag nu ska säga något negativt om min fina Yda (finns det något negativt?!). Ingen är ju helt perfekt, men det gör ju inte att jag eller vi på något sätt älskar henne mindre, det är ju bara så hon är. Yda är rädd för barn.. Det är lite jobbigt och mest synd om henne givetvis. Milton fungerar bra, han förflyttar ju inte sig så hon behöver inte vara nära honom. Ibland är hon vid honom ändå, men flyttar sig så fort han försöker röra henne. Andra barn under 10 år håller hon sig långt ifrån eller allra helst i någon vuxens knä så den vuxne människan kan hålla barnet borta från henne ;)

Dessutom är hon väldigt försiktig och rädd för att göra fel. Att skälla på henne eller bli arg på henne är dömt att misslyckas. Hon blir väldigt rädd och upprörd inombords. Tilläggas då att vi aldrig har varit hårdhänta mot henne på något vis och jag har egentligen aldrig behövt höja rösten åt henne, hon har liksom lyssnat ändå, så vad det bottnar i vet jag egentligen inte.

För oss är hon i alla fall helt perfekt. Titta gärna på bilderna nedan, finns det något finare? Just nu väldigt hårig, men jag vill inte klippa henne när det är så kallt eftersom hon är så frusen. Jag ska dock klippa henne lite i huvudet ser jag på bilderna, hahahaha.. Och till våren ryker tussarna på hela kroppen och då ska ni få en ny Yda-uppdatering, om inte innan förstås ;)

Bilderna togs idag, se och njut. Kram på er!

 

 



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0